Acceptansen börjar mer och mer att landa i mitt inre. Det sitter inte bara i mitt huvud något mer.
Jag kommer för alltid att leva med spåren efter övergreppen, jag kommer aldrig att bli helt hel.
Jag kommer ihåg att när jag verkligen började bearbeta övergreppen så var min högsta önskan att bli hel, att bli som en ”vanlig” människa, någon som inte gått igenom något liknande som jag ändå har. Jag har insett jag aldrig kommer att bli ”så hel”, men jag är rätt hel idag ändå. Det är som en kristall vas som fallit till golvet och tusentals bitar ligger över allt. du börjar plocka upp bitarna och limma ihop dem en efter en, men eftersom den är så trasig och bitarna är så små, så finns det ingen stabil och trygg grund för dem att stå på och hålla ihop. Min kristall vas är nästan färdig, några bitar saknas där på toppen, men ibland gungar det till ändå, då när jag inte ser till att skarvarna med lim är ordentligt täta. När det gungar till faller ibland en bit eller två, och ibland fler bitar också. Då blir hela min vas ostabil igen, för det är ju inte så att dem lossnar högst upp inte, utan dem faller lite här och var. Min vas kommer aldrig att slås till tusentals bitar igen, det vet jag. Jag har lagt alldeles för mycket arbete på grunden. Men som sagt så kan det svaja och bli ostabilt. Ja, man kan nog säga att jag egentligen är en rätt så skör människa. Och det är nog de allra flesta utav oss som aldrig riktigt haft grunden från början.
Idag kan jag låta det landa i mig, att jag är en skör människa som verkligen måste ta hand om mig själv, ta ansvaret över mitt liv och se det livet jag har, som är rätt så jäkla gott egentligen.
Just precis nu och en tid tillbaka så har jag inte riktigt kunnat se mitt liv för vad det är, och se alla dem fina bitarna, för egentligen så finns det bara fina bitar i familj, vänner, arbete, boende och fritid. Jag har lyckats bygga upp ett liv HÄR. Mitt liv finns här. Trotts att min nära familj inte finns just här. Men dem är alltid nära mitt hjärta och det går ALDRIG en dag utan att jag inte tänker på var och en utav dem alla.
Jag är på väg ut från min djupaste kris på länge, många bitar föll från min fina vas denna gång och alla har inte riktigt kommit på plats än. Det blir så när man inte ser efter sig själv under för lång tid, inte underhåller det vackraste man har, sin fina kristall vas. Jag har lärt mig av detta och jag ska verkligen försöka att det inte ska falla så många bitar i framtiden. Men jag vet att det kommer att hända igen, det kommer att gunga till och bitar kommer att lossna i sina kanter och kanske falla igen. Det är så det är för mig och kommer att fortsätta att vara.
Visst är jag lite ledsen och besviken över att det kommer att vara en del av mitt liv nu och i framtiden, men jag är ändå glad över att jag är en av dem som kan se dem allra finaste och klaraste färgerna även den mest stormiga dag, då min vas är och har blivit väl omhändertagen av mig. Bara mig.
Ta hand om era fina kristall vaser!
Som sagt lite kroppsarbete. Och ja, jag ska vara försiktig och inte hugga mig i benet, eller något finger 
